Sign. Stensöta - hur orka stödja en tillvaro i en familj som känns osund?
Jag är lyckligt gift med en man som kommer från en familj där psykisk ohälsa har tagit över vardagen. Hans föräldrar över 60 hamnar att försörja två vuxna barn och samtidigt ta hand om din egen hälsa. Min man har två systrar över 30 år som kämpat med psykisk ohälsa i många år (ångest, social fobi, depression) varav den ena har varken flyttat hemifrån på riktigt eller är ute i arbetslivet. Den andra har haft stormiga perioder men lyckats havsis framåt med självständighet, arbete och familjeliv. En annan familjemedlem över 30 år lever med Asperger syndrom och har inte heller tagit steget att leva ett självständigt liv utan blir mera inrutad med sin bekvämlighet.
Min man mår helt bra, men vi sörjer båda över den osunda tillvaron i hans familj. Det känns alltmera påfrestande att orka träffa hans familj tillsammans med vårt barn, eftersom hans syskon tar sig inte framåt för att utvecklas till självständiga individer. De kan dissa att komma på gemensamma släktkalas pga sociala kontakten och kan t.o.m dissa chansen att ta tid för att vilja umgås med bort barn.
Tidigare har vi försökt hjälpa dessa familjemedlemmar med allt möjligt; prata, stödja, hjälpa praktiskt etc, men i slutändan har det hoppat tillbaks till ruta ett. Många gånger har vi försökt stödja svärföräldrarna, som förstår allvaret men är alldeles för snälla för att våga utmana de vuxna barn som bor hemma.
Jag känner mig väldigt orkeslös och trött av denna familjesituation, för detta påverkar nu också vår vardag och min mans kontakt med den egna familjen. Min man kan känna sig bortglömd av sina egna föräldrar. Jag vill inte klippa av kontakten men jag upplever enorma begränsningar för att umgås och att få ha mitt barn att upprätta kontakten till sin pappas sida.
Ska man pr-byrån och år in bara hamna att acceptera en sån tillvaro som denna, för isåfall har jag stått ut i bara 10 år och vill inte stå ut i 10 till.....Hur ska man orka stödja en tillvaro som mest känns alldeles för sjukt och osunt? Vad ska jag göra?!
Hej!
Tack för din fråga. Du tar upp en, på många sätt, besvärlig familjesituation som tyvärr inte är direkt ovanlig. Att vuxna personer blir boende hemma hos sina föräldrar kan förstås ha många olika orsaker och förklaringar. I vissa fall kan arrangemanget säkert fungera någorlunda, om båda parterna är överens och trivs med situationen och man hjälps åt i hushållet. Men ofta är nog inte situationen så förnöjsam. Ofta finns precis som i ert fall, någon form av psykisk ohälsa i bakgrunden och många gånger blir det precis som du beskriver, föräldrarna vill vara snälla och ställer upp på arrangemanget. Ofta finns ett medberoende med i bilden (de anhörigas tid och energi går åt till att fundera, prata om, oroa sig för och leta lösningar åt en vuxen person med beroende problematik/psykisk ohälsa) och det gör det hela ännu jobbigare att bevittna.
Arrangemanget kan säkert funka, för en kortare tid. Det kan vara det som behövs s.a.s. akut i en period för någon som mår dåligt psykiskt, att bli omhändertagen av sina närmaste. Men någon bra, hållbar lösning på lång sikt har jag svårt att se att det är, om inte förr så när föräldrarna blir äldre och krassliga så blir det ohållbart. Det blir ofta väldigt tungt för de anhöriga. Och för en ung människas självständighet kan det vara direkt förödande. För en förälder, så är något av det viktigaste målet som vi har rörande våra barn just det att de skall flytta hemifrån och börja klara sig själva. Så här finns för dina svärföräldrar säkert känslor av stor sorg och oro med.
Du beskriver att situationen tär på dig och din man och det är alldeles förståeligt. Jag tolkar att du känner en stor hopplöshet och du beskriver att ni försökt hjälpa på många olika sätt men inget tycks fungera. Du upplever ibland det som att syskonen dissar och undviker att komma på sammankomster, men jag tänker att ingen kan ju tvingas att komma på släktkalas, inte du heller, och du får komma ihåg att för någon som mår dåligt så kan det vara jättesvårt det här med olika sammankomster. Jag skulle tänka såhär att det handlar om vuxna människor som trots allt har ett eget ansvar för sitt mående, sitt beteende och sitt liv. Vi kan bara kontrollera oss själva. Långt handlar det någonstans om acceptans, att ok, nu ser situationen ut såhär och jag vet inte när det förändras, så hur förhåller jag mig till detta?
Lever man under lång tid i en situation, som man upplever att man inte riktigt kan påverka och som man mår dåligt av så behöver man ta sig en funderare över vad man behöver göra för att ta hand om sin egen hälsa, mående och ork. Vad behöver förändras för att din familj kan behålla kontakten till din mans familj? Kan ni t.ex. satsa på att träffa svärföräldrarna mer enskilt? Kanske behöver ni minimera kontakten för en tid? Kan ni träffas under andra former/på andra platser?
Jag vill uppmana er som anhöriga att kontakta SÖAF (svenska österbottens anhörigförening r.f.) https://www.soaf.fi/ som finns i Vasa. Ta kontakt (och boka t.ex. in ett besök) med anhörigrådgivare Malin Knip för att få mer råd och stöd i er situation. Jag vill också tipsa om att vårt förbund ordnar en anpassningskurs för anhöriga som du och din man och/eller svärföräldrarna kunde söka till: https://www.fspc.fi/kurser/kurs-anhoriga
Mvh, Camilla
Lägg till ny kommentar