Signaturen; Den ensamme soldaten känner sig övergiven av sina vänner!
Hej på er!
Jag har i många år kämpat med psykisk ohälsa i flera format. Först började det som hörselhallucinationer som for bort när tvångstankar och en ätstörning kom i bilden. Sen har jag levt så i tja ca. 6 år tills 2017 när jag tog hjälp från ätpolikliniken och vårdades på dagavdelningen en tid. I höstas övergick jag till vanlig öppenvård och situationen förvärrades igen. Jag har även dragits med en långvarig djup depression och en långvarig ångest. Jag blev typ sängliggande, orkade jobba men thats it, när jag kom hem sov jag bara hela eftermiddagen,kvällen o natten och när jag hade morgonskifte kunde jag tom försova mig dit. Jag började också gå till mentalvårdsbyrån förra sommaren och nu väntar jag på att slippa till deras dagavdelning.
Min situation nu är så konstig, jag beter mig lycklig men känner bara hur olycklig jag är. Ätstörningen härjar hejvillt och jag har noll koll och ett besök i veckan på polin känns så oerhört lite när man lämnas själv efteråt i kampen.
Jag pratat inte med min familj om domhär sakerna inte alls, har även svårt att prata med vänner men lite öppnare har jag kunnat med dom.
Nu är grejen den att under alla mina sjuka år har jag aldrig känt mig så ensam ALDRIG det känns som att mina vänner övergivit mig. De hittar på en massa roliga saker tillsammans och frågar inte mig eller gör dom när jag är på jobb. Jag har försökt förklara åt dom att jag också vill vara en del i en gemenskap men ändå inte. Jag har som växt ifrån mina vänner och jag skyller det på mig själv, jag har ju inte orkat hålla kontakten med dom. Saker som dom pratat om minns jag inget om, eller har inte varit med .
Vad skall man göra? Är det liksom ensa.het, ofrivillig ensamhet eller är det bara jag som har en känsla av ensamhet? Jag vet jag borde ta mig ut bland folk men tröskeln är stor ensam och alla har sina gäng typ och thatsit man ryms inte med i andras gäng, så upplever jag det. Jag har verkligen slitit så hårt det senaste året med allt, gett allt för friskhet och jag faller tillbaka gång på gång på gång det är så tråkigt och så smärtsamt och så hopplöst.
Hej!
Du tar upp en problematik som är ganska vanlig i unga människors liv, dels känslan av ensamhet som tyvärr har blivit allt vanligare i vårt samhälle idag men också att man av olika anledningar växer ifrån sina vänner.
Ensamhet är ett gissel för många unga idag och speciellt under den period då man flyttat hemifrån och kanske inte lever i något fast förhållande eller har bildat familj. Ensamhet kan komma i lite olika former, man kan uppleva en social ensamhet där man saknar ett socialt nätverk, man känner sig ensam på grund av att man inte har några (eller få vänner) att umgås med. Det finns de som har ett rikt socialt liv på jobbet men inga vänner på fritiden, och de finns de som känner sig ensamma på jobbet/i skolan men har vänner och familj att umgås med på lediga stunder. Känslan av ensamhet beror alltså inte på antalet vänner, utan på hur nöjd man är med sitt sociala nätverk. Sedan finns det också känslomässig ensamhet som uppstår när man saknar en djup relation, någon att verkligen kunna prata med och/eller någon som man känner älskar en för den man är. Den här sortens ensamhet kan man känna även om man har många människor man umgås med.
Du beskriver att du känner dig övergiven och jag får en bild av att dina vänner har utvecklat sin relation och lite lämnat dig utanför och jag funderar att det kanske kan vara en följd av att du i långa perioder inte mått bra och helt enkelt inte orkat umgås på lika villkor. Hur har din relation till dina vänner sett ut under åren? Har du t.ex. ofta tackat nej då du fått frågan om du vill komma med på något? Kan du ”vara i stunden” och bara umgås då ni ses eller blir det svårt på något sätt, det kanske finns saker som dom märker eller inte förstår och inte vågar fråga rakt ut och så blir det ett hinder mellan er? Jag har lite svårt att tolka vilken sorts relation du egentligen skulle villa ha med dina vänner då du skriver att - du försökt förklara åt dom att du vill vara en del av gemenskapen, men ändå inte. Ett tudelat budskap, där du får fundera på vad du verkligen vill och jag tror att du behöver tydliggöra det också för dina vänner, dom kanske inte heller vet vad du vill? Trivs du att vara ”med gänget” då ni träffas eller finns det någon av vännerna som du känner att du har bättre kontakt med som du ev. kunde satsa på att utveckla?
Kanske är det som du skriver att du växt ifrån dina vänner och inte längre kan känna samma gemenskap med dem längre. Det här är ingenting ovanligt utan hör till livet, vi utvecklas åt olika håll och har vitt skilda upplevelser och vi förändras. Även de bästa vänner kan växa åt olika håll och plötsligt inser man bara att kontakten blivit väldigt sporadisk eller helt upphört. Detta händer ofta, speciellt i unga år då man utvecklas mycket som person. Så hur gör man då om man som du skriver – vet att du borde ta dig ut bland folk men har svårt för att göra något ensam.
Ta en titt på din situation utifrån och analysera lite. Vad skulle du kunna göra för att förändra den? Hur känner du inför sociala situationer, ifall du upplever dem jobbiga så fundera över vad du har att vinna på att trots allt ta dig an dem. Utmana dig själv i små steg, t.ex. nu går jag och pratar med någon ny på jobbet eller jag far på café och inleder en konversation med bordsgrannen, eller vad det nu kan vara? Finns det någon förening, kör, frivilligverksamhet du kanske kunde engagera dig i där man träffar folk. Känner du någon som är med i t.ex. en förening så be att få följa med nästa gång något ordnas.
Blir fundersam då du skriver att du inte alls pratat med din familj om hur du har det? Utan att känna till orsakerna bakom det så tänker jag att det innebär att du, som du själv skriver, beter dig lyckligt då du umgås med dem. Du släpper dem alltså inte in på livet. Det här måste ju vara jättejobbigt för dig? Och mitt råd är nog att om det finns någon i familjen som du har förtroende för så anförtro dig åt den. Du slipper ”hålla masken” och kan slappna av på ett annat sätt och du kan få stöd och hjälp och sällskap av dina nära. Studier visar tydligt att det bästa stödet vid psykisk ohälsa är familjen och nära relationer men det kräver förstås öppenhet/ärlighet från din sida om ditt mående. Stäng dom inte ute.
Angående din kontakt till ätstörningspolikliniken så begär att få lite tätare besök där nu eftersom du har mer problem.
Du har slitit hårt och gett allt på vägen till återhämtning det senaste året och det ska du fortsätta med, ge aldrig upp! Återhämtning handlar ofta om ett steg fram och något steg bakåt, ofta under en lång tid, men så småningom så brukar bitarna falla på plats och man börjar må bättre. Fortsätt kämpa! Men ta hjälp av både professionella, familjen och vännerna!
H. Camilla
Lägg till ny kommentar