I VÅR TIDNING: En paddlingsresa på kroppens villkor

”Mitt mål är att paddla finska kusten från östgränsen till Torneå, till största delen ensam, under fem veckor i sommar”. Så skrev Henrik von Martens i ett mejl till oss. Han undrade om vi ville synliggöra hans paddlingsresa, för att samtidigt berätta om den läkande kraft naturen kan ha på oss människor. Här får du ta del av hans resa. 

I vår medlemstidning Respons 3/2024 (som kommer ut inom kort) finns en förkortad version av denna text.

TEXT OCH FOTO: HENRIK VON MARTENS

Från 13 till 28 års ålder led jag av psykisk ohälsa. Som motbalans till självdestruktiva tankar och ett ohållbart liv märkte jag att naturen gav mig en fristad, där mådde jag bra. Via paddlingen hittade jag friluftslivet och detta kom också att bli ett yrkesval - idag arbetar jag som vildmarksguide, och som paddlingsguide under sommarsäsongen.

Kustpaddlingen har varit ett långvarigt mål för mig - jag drömde om det redan för många år sedan. Målet är att paddla finska kusten från östgränsen till Torneå, men jag paddlar på kroppens villkor.

 

Söndagen efter midsommar anländer jag med min kompis Krille till den lilla orten Vederlax i sydöstra delen av landet. Det är eftermiddag och vi packar våra kajaker för långtur. Det är många liter vatten, mycket mat, mycket snacks och godis, kläder, tält, sovpåse och kanske det mest kritiska - en hopfällbar lätt stol med ryggstöd. Framför oss öppnar sig en vik. Havet, det öppna havet, finns där bakom några få holmar som skiljer öst från väst. Det är svårt att gestalta öar från fastland och eget land från grannland. Viken ligger grå och jag inser min tacksamhet över att jag har Krille med som paddlingssällskap under den första delen av resan. 

Ett vemod ger sig till känna när jag kramar min sambo farväl, hon skjutsade oss hit men ska nu vända kosan tillbaka väst. Efter ett välbekant men väldigt trögt tetris-spel med packandet av kajakerna kommer vi till slut iväg. Jag noterar med ens att jag knappast glömt hemskt många attiraljer från packningen eftersom kajaken ligger lägre än någonsin i vattnet och paddeln känns underdimensionerad, den greppar liksom inte alls om vattnet. Jag lägger i mera arbete och får upp farkosten i marschfart. Krille ser ut att glida bekymmersfritt och lätt framåt. Nu är vi på riktigt här fastän det inte känns riktigt verkligt ännu.

De kommande veckorna ska jag paddla längs med vår kust från öst till väst och sedan norrut. Får se hur långt jag kommer. Drömmen är att paddla hela vägen upp till Torneå men jag förhåller mig öppen till resplanen. Vad som helst kan hända under vägen som ändrar på helheten och förutsättningarna.

Då jag var i tonåren köpte min pappa två kajaker till stugan. Jag förhöll mig ganska skeptisk till paddling då. De är ranka och man kan falla hjälplöst upp och ner, tänkte jag. Några år senare skulle ett intresse ändå vakna upp lite grann. Ett halvt liv senare, i trettio plus ålder kan jag kalla mig paddlingsguide på deltid. Under de följande veckorna längs med kustpaddlingen ägnade jag några tankar åt hur detta kom sig, varför paddlar jag och vad är paddlingens plats i mitt liv? 

De första kilometrarna känns motsträviga men samtidigt spännande. Spännande att få påbörja detta paddlingsprojekt. Och spännande för stunden att paddla längs med gränsen som med gula sjömärken på rad markerar var gränszonen delar detta hav och skärgård itu. På båda sidor om gränsen ser naturen lika vacker ut. Om det inte vore för mänsklighetens revirmarkeringar så skulle ingenting tyda på att det finns en skillnad på stränderna. 
Det öppna havet omfamnar oss när vi kommer ut från viken och jag känner mig hemma och sinnet lättar. Havet ligger lugnt och vi båda njuter av stunden medan paddeldragen för oss framåt. Från och med denna stund kommer jag att ha havet och solen på min vänstra sida tills jag rundar Hangö udd. Efter dryga tre timmar anländer vi till turens första övernattningsplats, Lapuri, som med sina kvällssolsvarma klippor välkomnar oss.

 

Ursprungligen förstod jag inte att man med kajak kan tillryggalägga långa sträckor. Det första minnet relaterat till detta är då jag som tioåring på det nordvästra åländska havet såg en man som paddlandes red dyningarna på det öppna stora havet. Vi tillbringade några somrar i trakten, och ute på en båttur såg jag denna person som såg så liten ut då han stundvis försvann bakom vågkammarna. Paddlaren vet knappast att han lämnade ett så bestående minne för tioåringen på skutan som åkte förbi. Att jag själv som ung vuxen skulle börja göra egna ensamturer med kajak ridandes på egna dyningar hade jag ingen aning om vid det laget. 

De följande dagarna i Krilles sällskap går fort. Emellanåt diskuterar vi och emellanåt är vi tysta. Ibland har vi mera distans mellan oss och ibland är vi närmare varandra då vi paddlar. Krille är bildkonstnär och vi pratar om färger och former i naturen. Han introducerar begreppet Zorns färgpalett och för resten av kustpaddlingen betraktar jag naturens färger ur denna synvinkel. Vi noterar att båtfolket i östra finska viken kör så gott som uteslutande med träbåtar. Vi navigerar och undviker undervattenstenar som tycks finnas på de mest otänkbara av ställen. Då det är vågigt och blåsigt lägger vi ibland märke till grynnorna lite sent och ropar och gestikulerar så att den andra också ska märka den eventuella faran. Landar man på en sådan sten med den vikt vi har i kajakerna så är risken stor att man har sönder sin glasfiberfarkost och resan blir avbruten. 

Paddlingsdagarna hittar sin egen rutin - efter frukost drar vi iväg och paddlar sedan så länge som det känns bra för att i lämpligt skede ta iland för lunchpaus och lite vila. Därefter fortsätter vi med paddeldragsdansen tills vi på kvällen kommer iland på nästa ö där vi ska övernatta. 

 

Det finns en stor frihetskänsla när man är på tur med kajak. I motsats till vandringar i våra vackra nationalparker till lands där man följer en stig så väljer du fritt på havet vilken kurs du tar. Det finns många faktorer som inverkar på ruttplaneringen ur rent säkerhetsmässiga skäl - naturens ramverk med väderförutsättningar ska respekteras och likaså ska man ha koll på annan vattentrafik och de egna färdigheterna samt paddlingsutrustningen. Denna balans av olika element och risker lever konstant och ska finnas med i bakhuvudet för den som rör sig med kajak. Det beaktat brukar det oftast ändå finnas rikligt med utrymme för spontanitet och improvisation. Speciellt då man rör sig i en så här liten grupp. 

Vi avverkar den östra finska vikens kust och tar oss förbi Fredrikshamn, Kotka och Lovisa. Städerna sticker ut med sina profiler och industriella hamnar. Det känns som att städerna ligger närmare varandra när man paddlar än då man åker bil. Vädret är vackert med mycket sol. Motvindarna från sydväst är inte för tunga och på onsdagskvällen 26 juni anländer vi till Tirmo skärgårdscentrum. Här ska min och Krilles vägar skiljas åt för denna gång. Efter avsked på stranden gör jag en skafferipåfyllning i matboden. 

Kvällens hem hittar jag på Söderholmen som är den sydligare av öarna i Äggskären, sydost om Emsalö. Ensamheten har gjort sin närvaro både hörd och sedd då jag direkt saknar gemenskapen av mitt frånvarande resesällskap. Jag blir påmind över mina första paddlingsturer som jag uttryckligen ville göra allena. Tänka sig att man kan ändras så som person att man nu känner helt tvärtom. De senaste åren har jag inte kommit mig för att söka ensamheten på vattnet utan föredrar att paddla tillsammans med andra. Det är något med att kunna dela upplevelser och ögonblick som har ett stort värde för mig. 

Då jag började utforska paddling som ett sätt att röra sig i naturen var jag en annan person. Jag dedikerade närmare 15 år av mitt liv till psykisk ohälsa. Ofrivilligt men helhjärtat. Från början av högstadieåldern till 28-års ålder. Då tyckte jag om ensamheten i naturupplevelserna. Det fanns en trygghet i hur naturen tog emot mig då jag själv inte hade denna trygghet inombords. Naturen tyckte och tänkte ingenting om mig utan den bara var. Detta lugn matade mig med någon slags kraft och jag kände mig alltid mera rotad och hel efter stunder ute. Då analyserade jag inte aktivt hur naturen och havet fick mig att känna mig utan det var mera en känsla av att känna sig välkommen och till ro. En sådan kamrat är ganska bra att ha och kanske är det en orsak till att paddlingen hade ett gravitationsfält för mig. 

Från Borgå skärgård fortsätter färden via Sibbo skärgård till Helsingfors. Nu har jag kommit till bekanta vatten igen. Jag gör en instickare via Drumsö där jag handlar och träffar några bekanta från min paddlingsklubb. Jag lämnar också en del saker som främst fungerat som dödvikt i kajaken. 
Porkala udd blir nästa och första egentliga milstolpe. Jag rundar udden och korsar Porkalafjärden. Denna fjärd är lite speciell och symbolisk att paddla över tycker jag. Lite som övergången mellan två kapitel i en berättelse. Jag känner mig tillfreds och glad att jag har fått paddla så här långt.

Vädret de senaste dagarna har i regel fortsatt bra. Till och med lite medvind har jag haft och jag har fått skåda åska på avstånd. Barösund och Ekenäs skärgård bjuder på sin skönhet igen. En månad tidigare var jag i samma vatten som kursledare för en introduktionskurs i paddling. Jag paddlar förbi bekanta platser och nya fina platser som jag försöker lägga på minnet. 

Under kvällen den 2 juli lämnar jag Ekenäs skärgård bakom mig och korsar fjärden utanför Tvärminne. Jag stannar upp en stund mitt i fjärden och tar in stunden och påminns över hur privilegierad jag är som får njuta av kvällens rosaskiftande färger i molnkanten på horisonten och havets lugna karaktär. Jag försöker fånga stunden också på mobilens kamera men som vanligt lever bilden inte upp till stunden. Kanske lika bra så. Som vilken som helst upplevelse så är den bäst levd genom att bara vara där. 

Kvällen fortsätter magiskt med Hangö fastland på min höger sida. Framför mig har jag ett område av svårupptäckta stenar och grynnor men i skymningen lyckas jag navigera fram utan att lämna autografer av kajakens gelcoat på dem. Färgerna på den sommarljusa himlen håller mig sällskap då kvällen blir till natt och jag kommer iland på Granskär. Vars trädbestånd ironiskt nog främst verkar bestå av tall, namnet till trots. 

Ön är fantastisk och det är en kompis som tipsat mig om den. Sandstrand, klippor, ljung, tall och en. Då jag just pitchat tältet och åter tar ett djupt andetag och beundrar den ljusa himlen som också har dekorerats med en vass tunn skiva av en måne så anser kosmos att helheten kan kryddas lite mera. Framför mig lyser mitt livs kraftigaste stjärnfall upp valvet ovanför havet. Objektet brinner turkos-blått och svansen blir ett starkt långt vitgult streck. Jag försöker inte ens sträcka mig efter mobilen för att ta en bild, samtidigt som jag önskar att jag hade gjort det. 

Paddling förenar människor. Även om man paddlar ensam. Jag tänker på alla fina personer jag lärt känna tack vare paddlingen, av vilka flera blivit viktiga för mig. 

Nästa dag paddlar jag via Plagen i Hangö och träffar en kompis på stranden. Jag har beställt lakritspåfyllning men får också en gudomlig överraskning i form av en färsk pizza. Stum av tacksamhet, pizzamagen mättad och trevliga reflekterande samtal senare styrs kajakens för mot mina föräldrars stuga på Kimito. Åter en milstolpe är passerad då Hangö udd lämnas bakom mig.

I kvällsskymningen säger jag godnatt till den sjunkande solen och njuter av sydvästen som hjälper min framfart nordväst mot Hitis. Vinden ökar aningen under överfarten och emellanåt känns det som att vågorna vill svälja kajaken. Normalt dansar kajaken vackert på vågorna men med min överlastade farkost är den för tung och vågkammarna håller inte vikten. Istället sjunker jag in i kammen som bidrar till att följande våg trycker sig över akterdäcket. Kapellet av neopren som sitter runt midjan och som täcker sittbrunnsöppningen släpper igenom lite vatten varje gång en våg trycker sig över. Den tunga kajaken färdas trots det lugnt och stadigt. Jag tänker på optimering av packning och hur man kunde göra långturer med mindre vikt i kajaken. 

 

Vinden har drivit mig och när jag närmar mig Hitis gör jag det mera från ost än planerat. I mörkret har jag inte lyckats tyda kobbarna korrekt. Navigeringen fortsätter förbi Kasnäs och norrut längs med Kimito fastland. Såväl utter som säl träffar jag. Sälar kan vara olika till karaktär. De är generellt nyfikna och det är inte ovanligt att kunna ha färdsällskap av dem under längre stunder. De dyker upp, försvinner efter en stund och dyker upp igen efter någon minut. Så kan de hålla på länge och man hinner ibland glömma bort sitt sällskap tills den är där igen. Oftast är de diskreta och betraktar en från en halvt blyg distans. Sälen som nu gjorde bekantskap med mig hade tydligt en annan personlighet. Med ett plötsligt och stort plumps-ljud några meter akteröver etablerade den sin närvaro. Med samma dramatiska metod var den borta lika fort som den hade uppenbarat sig. 

Etappens längd blir längre än tänkt och efter 70 kilometer når jag stugan i morgonsolens värme. Följande dagar tillbringar jag här, och sedan vidare till min mormors stuga i Pargas. Jag känner mig tacksam över rikedomen att ha en familj - föräldrar och en mormor som funnits där under hela mitt liv. I högt och i lågt och i mitt letande efter min egen stjärna så har de stöttat mig, alltid. 

Hösten 2018, då jag skulle fylla 28 år, arbetade jag bort mina felaktiga mentala konstruktioner som jag baserade mitt liv på. Mitt mått blev rågat av flera års självdestruktiva tankar och jag hade ett kritiskt behov att börja leva istället för att överleva. 

Utåt sett såg det inte ut att gå någon nöd på mig, jag var en glad person. Men inom mig var det översvämning och känslor som regelbundet kom som stormar över södra halvklotets oceaner. Efter intensivt mentalt arbete och yttre professionell hjälp fick jag skeppet på rätt köl. Det visade sig att jag och världen runtom var något helt annat än jag föreställt mig. 

Många insikter om oss som människor tillkom. Ett konstruktivt synsätt som för mig sätter människors handlingar i perspektiv uppenbarade sig också. Mentalt är vi vuxna som stora barn i olika utvecklingsstadier. Vi gör vad vi kan med de verktyg vi har. Och därför klarar vi av många saker. Och därför skiter sig också många saker. Nyckeln till tillväxt i denna process ligger i hur väl vi för en dialog med oss själva under processens gång. Det viktiga är att ge sig själv en chans till utveckling samtidigt som man är barmhärtig mot sig själv.

Aktiva medvetna val är grejen. Tillåter man sig att bli vind för våg och vänta på bättre förhållanden tillåter man sig också osäkerhet och överger sig själv åt ödet. Liksom inom paddling där jag kan söka kärnan i paddlingstekniker, kan jag inte rikta fokus på alla områden där jag gör fel, utan måste välja en sak som jag ska optimera. Och när draget skär utan turbulens och jag är nöjd, då kan jag rikta fokus på nästa sak.

Paddeldragen för mig vidare över Erstan och genom skärgården norr om Korpo till Iniö. Detta är ett vackert, idylliskt skärgårdssamhälle med livlig turism och glada sommargäster. Gästhamnen är full och hamnkaptenen får ropa från bryggan till inkommande motor- och segelbåtar att vända sig till den nordligare hamnen. Tur nog är min farkost liten och jag kan ta iland vid kanten av en sjösättningsramp. 

Efter lite turistande, några spontana samtal och ett av mitt livs godaste pizzor med lax, ananas och färska örter beger jag mig norrut. Kompassen på fördäck får stifta lite mera bekantskap med denna kurs som tillfälligt introducerades lite tidigare i Kimito skärgård. En tanke slår mig om hur litet Östersjön är.

Alla öar, kustens städer, byar och samhällen är egentligen väldigt sammanflätade fastän vi oftast tänker på dem som egna isolerade orter. Språkgränserna i områden där svenska eller finska är det etablerade språket känns väldigt tydliga. Jag tänker på vikten av dialog och samarbete samhällen och människor emellan för att kunna förvalta detta naturarv som vi alla lånar på tid för kommande generationer. 

Öster om det åländska Jurmo och Skiftet tar jag iland på en fin rund ö vid namn Sanskeri. Ön består av klippor och stenar och lågbevuxen vegetation. De öppna vyerna mot nordväst inspirerar sinnet och väcker äventyrslystenhet i själen medan jag lutar mig tillbaka i min sköna friluftsstol och avnjuter en portion potatismos med köttbullar och lingonsylt. Jag närapå kvaddar kajaken på klipporna då jag ska flytta den.

Med en stor del av packningen fortfarande i kajaken flyger ekipaget med sin egen- samt min - kroppsvikt i klippan då jag halkar med högerfoten på klippans hala rand. Jag själv landar mjukt, men kajaken smäller hårt mot berget och ljudet av plötsligt påfrestade fiber berikar den auditiva delen av upplevelsen. Till min förvåning och häpnad är skrovet intakt. Resan kan fortsätta. 

 

Nystad passeras obemärkt men kroppen börjar ge känningar mera bemärkt. Ett muskelfäste under vänster sittdyna har redan från början av resan emellanåt velat ha uppmärksamhet. Detta har jag givit den i form av tänjningar och optimering och justering av sittposition. Något i ergonomin är dock fortfarande ett problem. Raumo med Olkiluoto kommer inte gratis och jag behöver pausa och tänja oftare. Misstankar om att muskelfästet är inflammerat eller dylikt ökar då ischiasnerven också börjar strejka. Nu hjälper inte tänjningar mera och efter bara en halvtimme i kajaken smärtar nedre ryggen och vänstra benet fram till knäet. 

Paddelbladet når vattnet fel och marschfarten sjunker olidligt mycket. Med ens sätts den mentala uthålligheten på lika stort prov som den fysiska. Under etappen mellan Raumo och Björneborg paddlar jag med mera rynkor i pannan än ett ostruket lakan och stämningen är riktigt dålig. En del av mig tycker plötsligt att paddling är det sämsta påhittet någonsin. Samma del anser att jag ska åka bekvämt i motor- eller segelbåt istället. Jag följer med den hetsiga inre konflikten och tycker att det kanske inte vore så dumt att färdas på sjön på andra vis också. 

Utanför Yyteri tar jag iland på Ådörarna. Internt vet jag vad som behöver göras och beslutet att avbryta kustpaddlingen blir väldigt naturligt och enkelt. Efter ett samtal med min sambo ställer hon upp med att hämta hem mig. Att ha en partner som tillåter dylika företaganden är inte en självklarhet. Tacksamheten är stor då vi möts utanför en strandrestaurang på Räfsö, norr om Yyteri. 

Bilfärden hem tar tre timmar. Det känns samtidigt förnedrande kort som väldigt länge. Åter påminns jag över relativiteten med tid och sträcka. 

Väl hemma inser jag hur mycket jag saknat hemmet och livet där. Det är märkligt att vakna på morgonen och inte behöva granska väderprognoser och göra ruttplaner. Kroppen återhämtar sig bra och jag känner mig snart i form för ett paddlingsjobb som kallar i nord-Norge. Det där med andra sätt att röra sig på havet stannar kvar som en intressant tanke för mig och innan jag sätter mig i bilen till Norge har jag slagit till och blivit ägare till något som ser ut som världens minsta segelbåt - en sex meters Havsfidra från 1977.

Jag tänker tillbaka på en filmtitel som jag och Krille talade om under vår sista gemensamma kväll i Lovisa skärgård - La vita è bella, livet är vackert. 

Henrik von Martens, augusti 2024